Under våren har år åtta skrivit repotage och här är ett repotage från vår gästskribent, Maria Hansen.

”Dom som jobbar sliter ut sig”

Det diskuteras mycket om bristen på sjuksköterskor och sjukvårdspersonal i samhället. Jag ska träffa en specialistsjuksköterska inom intensivvård för att få höra hur hon ser på detta och få en inblick i hur det är att jobba inom sjukvården. Vilka svårigheter samt beslut ställs man framför varje dag och vilka förmågor man måste ha för att klara av att hantera det intensiva arbetet? Finns det en anledning till att varför så få väljer yrken inom sjukvården?

    

Intensivvårdssjuksköterskan Marika Andius femtioett år småspringer genom korridorerna på sin arbetsplats, Carlanderska Sjukhuset i Göteborg. Hon har på sig en blå bussarong med ett par tillhörande blåa byxor. Namnskylten på vänstra bröstfickan rör i sig i takt med stegen. Som intensvivvårdssjuksköterska ansvarar du för avancerad omvårdnad och att observera svårt sjuka patienter med sviktande och hotande värden. De ansvarar även för den medicinska delen, vilket innefattar administration av läkemedel och hantering. Det är dock läkarna som ger diagnoser och väljer behandlingssätt. Ibland vid behov måste du självständigt även kunna utföra medicinska åtgärder. Krisbearbetning, problemlösningsförmåga, prioriteringsförmåga och att kunna fatta snabba beslut vid livshotande situationer är några av de främsta förmågor en specialistsjuksköterska inom intensivvård måste bemästra. För att klara detta behöver du en lång och avancerad utbildning.

– Jag läste först två år på gymnasiet till undersköterska och sedan så jobbade jag två år och sen läste jag två år på sjuksköterskeutbildningen. Idag är båda dom treåriga program och sen så läste jag ett år specialistutbildning så jag har totalt fem år på gymnasium och högskola, berättar Marika.

Idag är utbildningen upplagd så att man i tre år studerar på högskola/universitet. Dessa tre år innehåller för det mesta både teoretiska och kliniska delar som handlar om bland annat omvårdnad, människans anatomi och personcentrerad vård. Efter man har tagit sjuksköterskeexamen kan man valfritt välja att ytterligare studera ett år på universitet inom intensivvård eller andra specialistinriktningar.

– Under utbildningens gång så lär man ju sig omvårdnad och alltså ren och skär omvårdnad det vill säga allting från hur man tar hand om en patient som inte kan klara sig själv och sen den medicinska omvårdnaden den handlar ju om och ge läkemedel och drop. Så det krävs ju mycket utbildning liksom att jobba som sjuksköterska eftersom man måste veta vad det är man gör och hur det hänger ihop med kroppen och hur man reagerar mot olika läkemedel och sådär, förklarar Marika.

I det väntrummet jag sitter i är det många människor. Vissa småpratar med anhöriga och andra sover för att de har fått vänta länge på hjälp. Det luktar som det alltid gör på sjukhus, en frän lukt av kliniskt rent fyller korridorerna och rummen. Alla som sitter här har en sak gemensamt. De förväntar sig en så snabb, bra och kvalitetsmässig vård som möjligt. I korridorerna utanför kan jag skymta läkare och sjuksköterskor jäkta mellan rummen där patienter väntar på att bli bortförda till operationssalar eller få besked. Man känner sjukvårdspersonalens stress i deras närvaro och inte minst de anhöriga till de svårt sjukas nervositet. Jag förstår hur det måste vara en enorm press för sjukvårdspersonal då de ansvarar för människors liv och undrar om de alltid vet vilket tillvägagångssätt som ska användas vid ett specifikt tillfälle.

Marika berättar att det finns behandlingsrutiner där det står precis vad man ska göra och de ska uppdateras varje år. Kommer man som ny ska man ha möjlighet att kunna slå upp hur man tar hand om en patient som har opererat ett knä till exempel. Hon förklarar även att allt man gör står inte på papper, utan man gör också väldigt mycket som inte står i text.

Marika har bytt arbetsplats ett flertal gånger men i nuläget arbetar hon på ett privatsjukhus medan tidigare arbetsplatser varit allmänsjukhus. Jag var intresserad av att höra om stressnivån någonsin ändras från dag till dag på Marikas nuvarande arbetsplats och om det finns någon specifik orsak till att det skulle vara olika.

– Aa, det fluktuerar, det varierar väldigt. Det ska jag tala om precis hur det ligger till en dag som denna veckan. Nu är det ett par doktorer som är på semester och då finns det ju mindre patienter att operera så vi på våran arbetsplats är väldigt avgörande på om folk är på semester. Så det är väldigt olika, berättar Marika.

Det är brist på sjuksköterskor i samhället och det spekuleras mycket i media kring orsakerna. Många hoppar av utbildningen när de får komma ut i verkligheten under sin kliniska utbildning då de märker av arbetsvillkoren och den stressiga arbetsmiljön. I samband med det konstant hektiska arbetet kommer även orimliga arbetstider som inte är lönemässigt korrekt. Jag ville få en åsikt ifrån en sjuksköterska för att få höra hennes tankar om varför hon tror att fler och fler drar sig för att bli sjuksköterskor och om jobbet verkligen är så stressigt som det sägs.

– Ja, på många ställen är det alldeles för stressigt. Landstingen håller tillbaka utgifter genom att spara in på personal. Detta är inte bra. Dom som jobbar sliter ut sig, byter arbetsplats eller till och med byter yrke och sjukvården får ett dåligt rykte. Jag tror att det är lönen i första hand som gör att fler inte väljer sjuksköterskeyrket, påstår Marika.

Enligt lönestatistik är genomsnittslönen för en intensivvårdssjuksköterska i Halland är mellan 25 000 – 30 000 kronor i månaden beroende på hur länge man har jobbat inom området. Marika fortsätter:

– Man har ett stort ansvar i sin sjuksköterskeroll, att ta hand om människors liv och hälsa, som inte är rätt värderad lönemässigt. Många sjuksköterskor åker och jobbar i Norge för där får dom bättre betalt. Den andra aspekten är att det kommer fler och fler larm om underdimensionerade enheter rent personalmässigt. Det är för hög belastning på akutmottagningar och vårdavdelningar. Sjuksköterskorna slår larm om att dom inte kan utföra en säker och kvalitetsmässig vård för dom hinner inte med, berättar Marika.

Trots de hårda arbetsförhållandena som sjuksköterskor måste stå ut med dagligen, valde ändå Marika Andius att specialisera sig inom området.

– Ja, jag ska säga det precis som det var faktiskt att när jag sökte gymnasium så visste inte riktigt jag var det innebär att vara undersköterska men jag tycker det lät roligt att jobba med människor och det har jag alltid tyckt att det är. Det roligaste det är att kunna hjälpa dem så att de mår bättre, det är riktigt skojigt, berättar Marika.

Idag trivs Marika Andius på sin arbetsplats men jag frågade om hon hade valt ett annat, möjligen ett mindre krävande yrke om hon hade fått möjligheten till att göra det idag.

– Nej det hade jag inte, lärare tycker jag har lockat mig lite. Jag har alltid tyckt om skolvärlden faktiskt.

Hon stannar upp och tvekar ett litet tag men fortsätter sedan bestämt:

– Men jag hade blivit narkossköterska istället för intensivvårdssjuksköterska om jag hade tänkt efter lite, det hade passat mig bättre faktiskt. Narkossköterska söver patienter i en operationssal och intensivvårssjuksköterskor tar hand om väldigt, väldigt sjuka människor, förklarar Marika.

Jag tror att kanske är det den orättvist låga lönen, den dåliga arbetsmiljön tillsammans med den höga belastningen som gör att många idag väljer att avstå från sjuksköterskeyrket.

Av gästskribent: Maria Hansen